Jag växte upp i en kravlös familj, hade några nära vänner, hade ganska lätt för mig i det mesta som hade med idrott att göra och höll på med bland annat: ridning, gymnastik, handboll, basket, fotboll, friidrott, klättring, capoeira och alpint. Jag var en tjej som sprudlade av energi och utstrålade ett lugn och en trygghet. När jag var tolv år gammal flyttade jag och min familj till Oslo där jag började på en internationell skola. Jag har alltid lagt ner mycket tid på skolan vilket har gett resultat. I den nya skolan kom jag dock aldrig in i klassen och jag blev rätt så ensam, språket var tufft och mycket högre krav ställdes än vad jag var van vid. Efter ett tag började jag med friidrott och jag började träna med en tjej som var något bättre än mig vilket ledde till att vår tränare såg endast henne och utformade alla program efter henne, jag var ”det tredje hjulet”. Hemma var allt bra, aldrig några konflikter men heller aldrig några djupare samtal om hur vi faktiskt mådde, tänkte och kände. Somrarna tillbringade vi på familjens landställe i skärgården tillsammans med våra kusiner samt morföräldrar, fantastiskt men det stora samtalsämnet var alltid min kusins simprestationer.

Allt runt om kring mig handlade om prestation och det tog inte lång tid att lista ut hur jag skulle göra för att ”duga” och bli sedd. Plugga samt träna mer, -enkelt. Det är dock viktigt att poängtera att det aldrig var någon utomstående som satte några krav på mig men jag var som en svamp när andra fick kritik och tog den till mig. Dagarna blev snabbt längre och nätterna kortare för att allt skulle hinnas med. Skolan började gå bättre än ”bra” igen och jag fick mycket beröm. Träningen började också gå framåt och plötsligt fick flera upp ögonen för min utveckling. Det höll länge, lite för länge… Utan att reflektera över det så började jag gå ner i vikt. Jag hade lite att ta av så det var okej till en början men snart förstod jag att det fanns en koppling mellan mat och idrottsprestation. Jag blev en slav under vågen och anorexin var ett faktum.

Efter Norge flyttade jag efter familjen till Helsingborg där jag började ro, något jag fastnade direkt för och jag utvecklades snabbt. Förbundet såg mig som ett framtidslöfte och i min klubb hittade jag ett fantastiskt gäng killar att träna med men tyvärr utan någon tränare som anpassade träningen efter mig.

Till slut sökte jag hjälp och har sedan dess har jag genomgått flera behandlingar men aldrig blivit frisk. För ett par år sedan rasade det mesta. Skolan gick över styr (då det var den enda miljön jag fick beröm i) och jag orkade inte med folk som ifrågasatte min satsning och så vidare, så jag började tävlingen att bli så sjuk jag bara kunde… -för att gå ner i vikt, det kunde jag. Bara jag blev tillräckligt dålig skulle jag bli inlagd och på så sätt slippa alla ”krav” och bli sedd (bättre dålig uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet). 

Men jag var ju inte redo att ”tacka för mig” så jag bestämde mig för att be om hjälp och ta mig tillbaka. Jag var för nyfiken på hur bra jag kan må och hur bra jag kan bli på rodd med rätt förutsättningar. Jag blev inlagd och fick sitta i rullstol till en början men fokus var nu att bli frisk. Åtta månader senare var jag tillbaka i skolan och efter tio månader genomförde jag mitt första träningspass! Jag såg till att få den hjälp jag behövde med träningsprogram och hade hela tiden en nära kontakt med mina behandlare på Mandometerkliniken, vilket gjorde att jag inte föll tillbaka i gamla spår. Träningen gick bättre och bättre och stegrades successivt. I juni 2015 uppnådde jag min största bedrift hittills, jag friskskrevs från min anorexi och ytterligare fem månader senare låg jag på startlinjen på kustrodd-VM i Peru... mest för att se och lära då mitt mål redan då var att ta medalj på VM 2016. Jag rodde in som tvåa i mitt försök och tog mig därmed till final, coolt! väl i final hade jag inget att förlora och min satsning räckte till en fjärdeplats, -endast nio sekunder från bronset. Ett bra avstamp och formmätare för VM 2016 i Monaco där målet var att ta medalj.

2016 kom äntligen mitt stora genombrott! Jag vann en tävling i Barcelona och besegrade även den regerande VM-mästarinnan (hade vunnit de två senaste åren).

Idag har jag fyra top-5 placeringar på VM.

Det är JAG som har gjort allt jobb, men mannen bakom mig har alltid varit Peter, min bästa vän och nu framtida kompanjon!