Skada

Det är så lätt att bara köra på när allt känns bra (eller iaf bättre). Som nämnt i tidigare inlägg så var hösten ganska tung -hög belastning både i och utanför träning. Jag kämpade på och presterade bättre än året innan men kände ändå att det var tungt och att det skulle kunna gå så mycket bättre. Jag blev stressad att det inte lossnade när jag var färdig med skolan och ”bara” jobbade (100%) och tränade… och… och… och… (listan kan göras lång).

 

Vid årsskiftet fick jag äntligen lite lugn och ro i vardagen och sakta men säkert började de sedan länge tomma energidepåerna fyllas. Fokus mat, sömn och vila… utöver träning så klart. Träningslägret i Florida var ännu en energikick och formen fick en liten boost uppåt. Det var riktigt kul att träna igen, ingen ångest och ett större lugn. Den känslan bar jag med mig hem och in i HRK:s träningslokal där det numera stora träningsgänget väntade. Vi fortsatte med långa intervaller med mycket press och resultaten fortsatte förbättras! Så här i efterhand blev jag nog lite väl ivrig och blundade för kroppens signaler… Ville inte klaga, ville inte avstå träning ännu en period (efter höstens alla förkylningar)… VILLE utmana mig själv. Till slut blev ryggen så illa att jag inte kunde genomföra pass utan tårar av smärta. Vi bestämde att ta jag skulle ta ett uppehåll från rodden och det blev distans på trotjänaren mr. crosstrainer för hela slanten. Tack och lov för OS!!! -Har iaf fått minutrarna att ticka lite snabbare under några pass. Efter 1.5 vecka utan förbättring (snarare försämring) kontaktade jag imorse min kiropraktor. Hade egentligen inte tid men han trollade med knäna och lät mig komma på studs! vilken ängel du är Dennis (Capio i Klippan)!!! Han konstaterade snabbt att musklerna var REJÄLT inflammerade och att 2 revben hängt upp sig och att det fanns låsningar i kotpelaren samt bäckenet. Han knäckte loss och ordinerade vila och ipren helgen ut/tills smärtan avlägsnat sig -förhoppningsvis i början av nästa vecka. Så skönt att få detta besked nu och tur att vi inte fortsatte på egen hand, då hade det tagit tid…

 

Att jag aldrig ska lära mig… men tror att det är något som utmärker elitidrottare från gemene man -huvudet. Med andra ord, ens styrka kan även bli det som fäller en. SURT, men förhoppningsvis en läxa lärd. Detta får bli min utmaning i år -VÅGA LYSSNA PÅ KROPPEN, VARA ÄRLIG MOT MIG SJÄLV, VÅGA TA HJÄLP… och VILA om så behövs. Detta är något många strävar efter och kan låta lätt för någon som lika gärna ligger på soffan och inte har några problem att unna sig dittan & dattan… men för oss, även om vi (oftast) förstår och vet vad vi ska göra så drabbas vi ibland av rädsla och oro som i sin tur drar in oss i en ond spiral där vi lätt börjar jämföra oss med oss själva &/andra och som kan tära på självförtroendet. Men medvetenhet ökar chanserna att vända i tid.

 

 

Nu helg -gör det till en grymt bra en utifrån dina förutsättningar :)

H.O.P.E(Read my story)