Första internationella segern!

 

Med en tuff (både mentalt och träningsmässigt) och bra vecka i ryggen var självförtroendet bra. Peter sa till mig efter ett av passen att ”Ror du så här på VM så är det ingen som kan slå dig”, något jag även kände inombords. Trots det var jag väldigt nervös, mest p.g.a. navigeringen och vändningarna som inte är mina starkaste sidor.

 

Fredagen hade vi tänkt ställa in båtarna och känna på vattnet men de planerna gick i stöpet då det blixtrade och oskadde mest hela dagen. Istället blev det lite lätt på roddmaskin, mycket mat och ett tappert försök att ta igen några av de förlorade sömntimmarna från natten innan (försenat flyg och strul med hotellbokningen!).

 

Lördagens lopp var ett testlopp över 3km utan tidtagning eller priser, ett lopp ämnat för ledningen att finjustera det praktiska samt för oss roddare för att få en chans att lära känna de lånade båtarna, vattnet, vinden, vågorna, strömmarna samt banan (även om den var hälften så kort som den officiella). Jag kom iväg bra och hade häng på Jessica Berra från Frankrike, regerande världsmästarinna som varit obesegrad de senaste två åren. Jag rodde dock spänt och fick krampkänningar i underarmarna så vi rodde på bra men inte på max, det sparade vi till söndagen. Jessica ”vann” med ett par båtlängder men jag kände att det fanns mer att ge bara jag SLAPPNADE AV.

 

Efter lördagens lopp drog jag av tejpen om axeln som troligen varit del av orsaken till krampen i underarmen och bestämde mig för att köra mitt lopp. Jag hamnade längst bort på startlinjen men värderade fritt vatten högre än några meter kortare att ro. Tyvärr hade jag missförstått startlinjen så jag drog på mig en minuts tidstillägg (trots att det inte var till min fördel att ligga där jag låg). Som tur var uppfattade jag nog inte det helt just då för då hade jag nog blivit stressad. Vi rodde iväg och återigen var det fransyskan och jag som tog kommandot. Innan första bojen (nästan 2km rodda) krockade vi och jag blev lite passiv vid vändningen då jag inte ville riskera mer tidsstraff.  Hon gick om mig men jag knappade in avståndet relativt snabbt. Vid 3km rodda kände jag att jag var med i matchen på riktigt och att min motståndare inte verkade ha krafter eller planer på att öka. Jag rodde på i mitt arbetstempo och vid 3.5km gjorde jag ett litet ryck. Jag tog beslutet att våga leda, trots att jag var rädd för att inte ha koll på banan och för att jag skulle stumna helt. Fransyskan svarade inte så jag återgick till arbetstempot och malde på. Avståndet bara växte och i mål var jag 1 min och 40 sek före (som officiellt blev 40 sek före p.g.a. tidsstraffet)! Häftig känsla att vinna över en tjej som dels är mycket större än mig och som alla inom kustrodden sett som ”oslagbar”! det bästa av allt… ”det finns mer att ge” det var inget maxlopp, inte det ”perfekta loppet” ;) För många var det lite av en skräll kanske men de som står mig närmast vet att detta inte var en tillfällighet utan ett resultat av lång målmedveten träning. Äntligen kom kvittot på att jag utvecklas och att formen är god!

 

När jag kom hem blev det en väldig uppståndelse… firad med blommor av både klubben och roddskoleadepter! middagar, massa kramar och grattismeddelanden som plingade in i telefonen och HD sporten gjorde ett reportage: https://www.hd.se/2016-07-26/hon-skrallde-stort--vill-ta-vm-medalj 

Så glad att så många gläds med mig. För mig är det är en av de finaste egenskaperna en människa kan besitta. Tack!