Bara att bryta ihop och komma igen...
Nu har snart ett par veckor gått sedan kustrodd-VM avgjordes i soliga Monte Carlo. Vi slog på stora trumman med egen marknadsföring inför mästerskapet, vilket resulterade i en lång artikel i Helsingborgs Dagblad bland annat (få har väl missat den men här är länken: https://www.hd.se/2016-10-15/maria-pelvn-jag-kan-bli-bast-i-varlden). Själv visste jag att jag kunde ro hem en medalj.
Tyvärr blev det stolpe ut för mig denna gång. Efter att ha analyserat uppladdningen innan- och loppen i sig finns det vissa bidragande faktorer/förklaringar till den blygsamma femteplatsen men dom behåller jag för mig själv. Ändå en kort summering om mästerskapet. Både i fredagens försök- och finalen på lördagen var det väldigt fina förhållanden... om man inte gillar vågor vill säga! Jag rodde igenom försöket och kom i mål som tredje båt (behövde vara minst tia av de tjugo startande i mitt försök), utan att ödsla alltför mycket krafter. Det märktes dock att nivån var betydligt högre än förra året, detta år var ett antal Olympiska deltagare- samt tidigare kustrodd-VM-medaljörer med. I finalen hamnade jag lite efter i starten och fick sedan aldrig riktigt häng på täten men visade än en gång att jag är stark på slutet/har bra uthållighet då jag nästan kom ikapp fyran. Besvikelsen var TOTAL. Jag hade varit supernöjd med min placering om jag känt att jag rott på toppen av min kapacitet, för vad jag gör är det ända jag kan påverka, om de andra är snabbare så är dom det. I sluätndan är det dock bara att konstatera: Att bara ro på 95 % av min förmåga räcker inte med det motståndet. (Bilder från helgen finns under fliken "bilder" i menyn).
Vill ändå tacka alla som följt mig detta år, all pepp och stöd från alla håll och kanter har betytt otroligt mycket. Ett speciellt stort tack Peter, utan dig hade jag inte utvecklats till den roddare jag är idag. Här är de svenska roddarna och en del av support-teamet/hejaklacken som var som var på plats (ej i bild: mina föräldrar, Uffes Caroline samt Anders och Dennis Annelie).
Helgen lystes dock upp av Höganäs Roddförenings Dennis Gustavsson, träningskompis till oss, som krigade till sig ett VM-BRONS! Hipp hurra vad bra:) en revansch från fjolårets bortdömda guld.
Tyvärr fick Peter agera coach denna gång då hans hjärtproblem kommit tillbaka under sommaren. Otroligt starkt att göra, för att förstå hur ont det gör att inte få ro av en eller annan orsak är något få förstår som inte varit där.
Ja, som sagt, det tog ett tag innan jag kände att jag kan lägga upp något här. Det har varit ett par veckor med många tankar på VM, vad jag ska göra nu -satsa på traditionell rodd (vilken har gått ganska bra trots att fokus har varit på kustrodden!) eller fokusera ännu mer på kustrodden. Efter bollande med Peter och sedan tillsammans med Tor Sverrisson på Filborna (gymmet vi får träna på!) känns det nu som saker börjar falla på plats. Beslutet blev, som magkänslan försökt intala mig... en fortsatt jakt på de där VM-gulden (ja Peter också!). På vägen kommer jag ha ett tätt samarbete med Peter och Tor vilket känns otroligt stabilt. Vi kommer bygga från grunden och det i vår takt. Den traditionella rodden kommer bli ännu mer ett komplement men jag kommer nog att tävla en del i den för att stämma av form och för att träna på att tävla.
Sorry, inte meningen att ge er nacspärr men hittar inte rotationsknappen;-p Peter tog bilden därav bara Tor och jag:(
I måndags påbörjade vi det nya träningsåret med det nya upplägget, först ut en period med fokus på styrka och mycket volym! Kan inte bli bättre:)
Häng med mig och mitt team ännu ett år vettja, det kommer vara mödan värt;) det finns mer...
